LinkedIn – platsen där alla är visionärer, ingen behöver pengar och verkligheten filtreras bort

Jag trodde att LinkedIn skulle vara ett professionellt nätverk.

En plats där kompetens stod i centrum. Där arbetsgivare hittade människor som faktiskt kunde göra jobbet. Där projekt, erfarenhet och portfolio betydde något.

Jag hade fel.

Det är tisdag morgon, klockan är 06.32 och nitton personer har redan berättat att de påbörjat ett nytt kapitel i sin fantastiska resa som Senior Executive Strategic Visionary Growth Director.

Ingen vet vad titeln betyder.

Inte ens personen som fick den.

Men den innehåller minst fyra engelska ord, en blå bock och en selfie utanför företagets reception.

Varje inlägg följer samma manus.

"Jag är otroligt stolt och samtidigt ödmjuk."

Nej.

Du bytte arbetsgivare.

Det är inte som att du förhandlade fram världsfred.

Sedan kommer livsläxan.

"Den här resan har lärt mig vikten av mod, autenticitet och att tro på processen."

Översättning:

Det andra företaget erbjöd bättre lön.

Rekryteringshjältarna

Sedan dyker rekryterar-Robin upp.

"Idag svarade jag faktiskt alla kandidater."

Fantastiskt.

Nästa vecka hoppas vi få läsa om en pilot som lyckades landa planet.

Kommentarerna exploderar.

"Så inspirerande!"

"Världen behöver fler som dig!"

"Starkt!"

🔥🔥🔥

Han gjorde bokstavligen sitt jobb.

Men på LinkedIn låter det som att han räddade mänskligheten innan lunch.

Företag som alltid expanderar

Företagen är inte bättre.

"Vi söker passionerade stjärnor till vårt dynamiska team."

Översättning:

Tre personer sade upp sig, kaffemaskinen fungerar bara om man ber snällt och ekonomiavdelningen har förbjudit färgutskrifter.

Annonsen har dessutom legat ute i fyra månader.

Ingen ska anställas.

Den finns där för att investerare ska tro att företaget växer.

Byt bakgrundsbild.

Publicera igen.

Kalla det expansion.

Jag trodde det här var ett professionellt nätverk

Det mest ironiska är att den som faktiskt är driven nästan aldrig syns.

Hen sitter hemma en lördagskväll och bygger projekt.

Lär sig nya programmeringsspråk.

Läser dokumentation.

Fyller sin portfolio.

Bidrar till open source.

Försöker bli bättre.

Inte för att få applåder.

Utan för att någon rekryterare kanske, någon gång, ska klicka på länken som det står "Portfolio" på.

Spoiler.

Det händer nästan aldrig.

Portfolion, där allt faktiskt finns, får mindre uppmärksamhet än ett LinkedIn-inlägg med rubriken:

"Tre saker min utmattning lärde mig om transformativt ledarskap."

AI läser CV. Inte människor.

Istället hamnar ansökan hos en AI.

Den bryr sig inte om att du byggt ett avancerat projekt själv.

Den letar efter ord.

"Agile."

"Stakeholder."

"Scrum."

"Innovativ."

"Synergi."

Missade du ett modeord?

Grattis.

Du blev bortsorterad innan en människa ens såg ditt namn.

Portfolion?

Den öppnades aldrig.

Arbetsmarknadens största mysterium

Sedan kommer den nyutexaminerade.

Full av energi.

Full av kunskap.

Redo att börja arbeta.

Och möts av den klassiska platsannonsen:

Junior tjänst.

Krav: fem års erfarenhet.

Fem års erfarenhet.

Till ett första jobb.

Det är ungefär som att kräva att någon ska ha vunnit OS innan de får börja träna.

Ingen vågar skriva sanningen

Månaderna går.

A-kassan tickar ner.

Aktivitetsstödet börjar ta slut.

Sparkontot blir tunnare.

Hyran ska fortfarande betalas.

Men på LinkedIn skriver ingen:

"Jag börjar bli rädd att bli vräkt."

Nej.

Där heter det:

"Efter noggrann reflektion väljer jag att invänta rätt möjlighet."

Invänta?

Du söker fyrtio jobb i veckan.

Du har larm på telefonen när nya annonser publiceras.

Du hoppas bara att någon människa ska läsa längre än första raden.

Ingen vågar skriva:

"Jag har kompetensen.

Jag behöver bara ett jobb innan hyresvärden tröttnar på mina ursäkter."

För det är inte inspirerande.

Det ger inga likes.

Instagram i kostym

LinkedIn börjar dessutom likna alla andra sociala medier.

Överallt dyker det upp perfekta porträtt.

På andra plattformar är receptet nästan alltid detsamma: en välbelyst selfie, en genomtänkt pose, ibland en djup urringning och en text om personlig utveckling eller livets stora insikter.

Det går förstås inte att veta varför någon publicerar en viss bild, och de flesta gör det säkert av helt vanliga skäl. Men formatet har blivit så välkänt att det ibland känns som om varje tredje "livslektion" lika gärna skulle kunna avslutas med:

"Länk finns i profilen."

Det är fascinerande hur många filosofiska citat internet lyckas producera från människor som samtidigt verkar ha anlitat samma fotograf.

På LinkedIn ser det annorlunda ut.

Där är det istället kostym, kaffemugg och blicken ut genom ett konferensrumsfönster.

Men principen är densamma.

Sälj bilden först.

Budskapet sedan.

Personliga varumärken överallt

Alla är ledare.

Alla är coacher.

Alla är visionärer.

Alla älskar människor.

Alla brinner för utveckling.

Ingen verkar däremot brinna för att bara säga:

"Jag jobbar för att få lön."

Det vore tydligen för kontroversiellt.

Samtidigt finns människor som faktiskt bygger broarna.

Som lagar rören.

Som programmerar systemen.

Som håller samhället igång.

De skriver sällan långa LinkedIn-inlägg.

De jobbar.

Slutord

Kanske är det inte LinkedIn som förändrats.

Kanske har hela internet blivit ett enda långt säljmöte där produkten råkar vara människan själv.

Vi säljer inte längre vår kompetens.

Vi säljer våra motgångar.

Vår personlighet.

Vår sårbarhet.

Vår morgonkaffe.

Våra titlar.

Våra hashtags.

Och ju tommare människor verkar känna sig inombords, desto längre blir inläggen om hur fantastiskt allt går.

Så nästa gång någon skriver:

"Efter mycket reflektion har jag valt att prioritera det som verkligen betyder något."

...så finns det fortfarande en liten del av mig som undrar:

Blev du uppsagd?

Eller är det bara ännu ett inlägg som algoritmen älskar?

För den stora frågan ingen verkar vilja ställa längre är fortfarande densamma:

Är det någon här som faktiskt kan något – eller har vi alla blivit personliga varumärken som råkar arbeta lite vid sidan om?